Påsktur i Sarek

25/3-1/4 2024. Det är inte ofta jag lyckas få sällskap på mina turer, men nu hade jag lyckats tjata med mig tre personer (okej, de var faktiskt inte vidare svårövertalade). Eva som jag träffade några gånger i somras under och efter Gröna Bandet, Palle som också är en bandare jag träffade i somras och Mike som är en kompis till mig.

Min resa började med att jag och Pierre åkte till Jokkmokk för att åka världens längsta längdskidlopp, Nordenskiöldsloppet på 220 km. Det gick okej, men jag hade väldigt ont hela loppet så det var en ganska dålig upplevelse generellt. Sedan fick jag en vilodag i Jokkmokk då vi firade Pierres födelsedag.

25/3. Måndag morgon och vi packade in Mike, Palle och mig tillsammans med pulkor, skidor och allt annat vi behövde i Mikes bil och körde mot Saltoluokta/Riebnes för att möta upp Eva. Vid parkeringen är det 3,5 km över en sjö till Saltoluokta fjällstation. Det känns så otroligt roligt att få vara på tur igen, och dessutom med andra! På fjällstationen möter vi upp Eva och äter våfflor och dricker kaffe medan vi pratar igenom ruttalternativen. Från Salto är det en väldigt lång uppförsbacke för att ta sig upp till kalfjället. Jag trodde att kroppen skulle vara helt paj efter Nordenskiöldsloppet, men det känns faktiskt helt okej.

Med tunga pulkor och den långa backen (och sen start, dessutom) tar vi oss inte särskilt många kilometer, men vi viker av mot leden västerut och hittar så småningom en fantastiskt fin tältplats med perfekt ”tält-snö”.

26/3, tisdag. Det är faktiskt dimma när vi vaknar, men solen trycker ganska snart bort den och vädret blir helt klockrent igen. Jag vaknar tidigt, men de andra är klara först vid 11-snåret så det blir ganska mycket väntan för min del. Jag försöker tänka att det är perfekt då den här turen ska ses som återhämtning för min del, och för att högerfoten vid det här tillfället har somnat och sticker en massa (”pins and needles”). Plus att jag roar mig med att steka pannkakor till frukost, vilket tar längre tid än att bara koka gröt. Gott! Eftersom jag precis blivit med vacuumförpackare hade jag innan turen underhållit mig själv genom att vacuumförpacka en massa saker, bland annat jordnötssmör till pannkakorna!

Vi kommer iväg tillslut och skidar någon timme innan vi stannar för lunch som vi äter ur lunchtermos. Mattermos är verkligen så smidigt, jag älskar det! Det är dessutom sjukt fint med solen och den fantastiska utsikten. Nästan hela dagen skidar vi på en sjö som var ungefär en mil lång, så det som tar ner upplevelsen lite (men inte mycket) är att det känns som vi skidar och skidar men inte riktigt kommer någonstans.

Kvällens tältplats är bredvid rinnande vatten som är en bra bit ner under en hög snökant. Jag och Eva fiskar vatten! Förra påsken var jag och Mike på tur, och vi hade väldigt svårt att fiska upp vatten så jag hade lärt mig av misstagen från då och nu, med lite ny teknik, går det hur fint som helst att få upp vatten ur den grunda bäcken.

Jag råkar ha i lite för mycket vatten i min egen-torkade mat för jag tänker att det inte skulle göra så mycket om det blev soppa av det hela. Men konsistensen blir inte alls bra av det, vilket gör att maten inte alls smakar lika bra som den kunde ha gjort – lesson learned! Det är dessutom ganska kallt, och det kryper ner mot runt -23 på natten. Min Helsport-sovsäck är fantastisk så jag har det fint och varmt ändå!

27/3, onsdag. Det smattrar tyst mot tältdukarna av den lätta snön som faller, och när jag sticker ut huvudet ur tältet ser jag bara vitt. Foten sticker fortfarande som tusen nålar och hade inte blivit något bättre än den var dagen innan. Det blir ytterligare en ganska sen start, och vi har inte längre någon led eller sjö att navigera mot, och betydligt sämre sikt. Karta och kompass åker fram och vi zickzackar mellan stora stenar i terrängen. Kinderna hettar av vinden och snön, och jag är lycklig. Fint väder är visserligen nice, men det är när det blir lite utmanande som det är som allra bäst! Jag tror att de andra också tycker att det är skönt att komma av den milslånga sjön för att få lite variation i terrängen, för stämningen är på topp och skämt och skratt avlöser varandra. Våra humör blir om möjligt ännu bättre när vi faktiskt passerar gränsen till Sareks nationalpark – första natten som vi faktiskt ska tälta innanför Sareks gränser!

28/3 torsdag. För första gången under den här turen är kondensen i tältet i flytande form, snarare än fryst, så temperaturen är betydligt mildare nu. Snön ligger inte heller lika tätt i luften, så vi kan ana mäktiga fjälltoppar mellan molnen. Detta är jag otroligt glad och tacksam för, eftersom vi ska förbi Ähpar-massivet och definitivt vill ha lite utsikt över det! Även den här dagen blir det en sen start, men Eva och jag roar oss med att dansa kycklingdansen medan vi väntar på grabbarna. Eftersom alla vi är mer eller mindre gulklädda kallar vi oss för kycklingklubben och hela turen skämtas det om tuppturer, ”sisten dit är en chicken” och en massa andra dåliga/roliga skämt på temat.

Jag hade tagit med mig torkade äpplen + päron, en smulpajsblandning samt vaniljsåspulver så jag och Mike (som blev lite frusna) skidar före och hittar en fikasten med utsikt och jag börjar fixa kokkaffe och äppelpaj. Det är helt fantastiskt att sitta och kolla ut över vidderna och äta god, varm (men snabbt kallnande) paj med gänget! Denna fikarast blir en av de bästa stunderna på hela turen.

Efter pausen fortsätter turen i långsam mak och de spetsiga, mäktiga fjälltopparna får oss alla att känna att vi är precis där vi vill vara för stunden – och att vilja komma tillbaka i framtiden!

För att hitta en okej tältplats (och komma upp i en mils skidande) går vi på nästan till klockan 18 innan vi börjar slå upp tälten. Det är nästan bottenlös snö, så det gäller att ha skidorna på i princip så fort man går utanför tältet. Min fot har börjat bli ännu lite värre, vilket såklart absolut inte är optimalt. Det vägs dock upp av att killarna tar fram varsitt påskägg proppfullt med godis till oss – vilken fin överraskning!

29/3, fredag och Evas 30-årsdag! Eftersom jag vet att vi är lite snabbare på morgonen än vad killarna är passade jag på att ”baka” (smälta smör, bland i kladdkakeblandning och steka kladdkaka) i tältet medan vi väntar. Palle hade tagit med sig tårt-ljus, så det blir ett mysigt litet firande i tältet. Grattis Eva!

Vi har en liten bit nerför tills vi kommer till en ännu längre sjö och vi önskar oss ett skoterspår för att det ska bli lättare att skida. När vi lunchar precis vid ena änden av sjön ska Eva gå och bajsa, så hon går bort en bit. Vi ser och hör skotrar på sjön som närmar sig – och de kör förbi bara några meter från Eva där hon hukar. När vi fortsätter efter lunch ser vi dessutom skyltar in mot ett dass, bara några hundra meter ifrån där vi lunchade… Jaja, så kan det gå! Vi får i alla fall våra skoterspår att följa, vilket är väldigt skönt eftersom det hade kommit mycket nysnö på sjön och det är väldigt mjukt vid sidan av spåret.

Vi skidar på sjön hela dagen/eftermiddagen och skidar ut mot land mot kvällningen för att slå läger. Vi provar ny taktik – jag börjar smälta snö på alla våra tre kök, medan de andra tre sätter upp varsitt tält. Jag och Eva delar, medan killarna har varsitt eget. Det är nog egentligen den smartaste taktiken, eftersom det är snösmältningen som tar mest tid. Eftersom det är Evas födelsedag och killarna hade köpt med sig kött och bacon lagar vi gemensam middag – så lyxigt med riktiga köttbitar, bacon, potatismos och svampsås! När vi har ätit upp är alla dock lite kalla efter att ha suttit ute så länge, så vi hoppar in i tälten fort efter att maten är uppäten. En intressant iakttagelse här är att av våra tre kök gick gasköket (med förvärmningsslinga och vintergas) betydligt snabbare än våra bensinkök. Det var visserligen bara några minusgrader, men det var ändå väldigt intressant att se. Nu är jag väldigt sugen på att köpa ett likadant gasskök för att ha med mig som andrakök på längre vinterturer (jag tycker att det känns läskigt och utelämnande att bara ha ett med mig på längre soloturer på vintern, då man är så himla beroende av kök).

30/3, lördag. ”Tidig” avfärd – redan kl 9! Jag tror att killarna ville visa att de också kunde vara snabba. Vi skidar till Sitojaurestugorna för att luncha inne och jag hoppas att stugvärden Elin som jag känner hemifrån ska vara på plats. Under natten har skoterspåret blåst igen, så jag spårar i 30 cm nysnö i en rasande fart (ett riktigt dass vid stugorna lockar, tarmarna börjar trycka på…). När vi kommer fram möts vi av Elin, och det är kul att överraska henne eftersom hon inte visste att min plan var att komma förbi och säga hej. Det visar sig att även Ellen är där, och att min kompis Louise är på väg och att vi troligen kommer möta henne på Kungsleden sista biten. Kul!

Efter att vi pratat lite mer Elin, Ellen + sambos + barn + hund går vi in i Sitojaurestugorna och äter lunch där och passar på att koka upp vatten till alla termosar. Sedan har vi bara led tillbaka till Salto. Vi fortsätter att skida ytterligare några kilometer innan vi slår upp tälten och gör oss klara för natten.

31/3, söndag. De andra börjar märka av många nätter i rad i tält, och tycker att allt är lite fuktigt och pratar om att sova på fjällstationen sista natten. Jag är inte riktigt redo för att komma in än, så jag vill sova ute även sista natten. Däremot är jag inte den som bangar för go-middag, så den bokar jag också in mig på. Det är någon mil innan vi ska ta backen ner mot Salto, och vi träffar två som skidar vita bandet, som vi pratar lite mer. Spännande, och jag är verkligen sugen på att själv göra Vita Bandet inom några år!

Backen ner går faktiskt förvånandsvärt bra. Man har ju inte bästa glidet på turskidor med pulka, så det går inte väldigt fort, men Eva utnyttjar ändå farten till att åka slalom mellan träden i skogen.

Jag sätter upp tältet en sista gång medan de andra bastar och bor in sig i rummet på stationen, sedan äter vi god middag på stationen.

1/4, måndag och sista dagen. Jag vaknar tidigt och packar ner tält och allt annat i pulkan och hade egentligen planerat frukostbuffé men har tid över så jag äter medhavd frukost ute. Sedan träffar jag de andra på stationen och dricker kaffe och pratar mer med Vita bandarna medan de andra packar ihop sina saker. Sedan kan vi äntligen börja skida tillbaka över sjön och packa in i bilarna. Vi säger hejdå till Eva som ska skida tillbaka till stationer, lämna tillbaka hyrda skidor och sedan åka skoter och buss till tåget som ska ta henne hem.

Sammanfattningsvis blev det en förhållandevis kort tur (ca 9 mil på 7,5 dagar) men vi hade det otroligt trevligt och vi hade aldrig riktigt dåligt väder. Ovanför ser du kartan med rutten vi tog. Med undantag av första (och sista) backen var det en flack tur, med kanske lite väl mycket skidande på sjöar men verkligen ett bra kort alternativ för en veckas Sarek-tur. Jag är väldigt glad över att jag fick sällskap, eftersom det som sagt inte alls är ofta jag lyckas få med mig folk på tur. Så tack Palle, Mike och Eva för tursällskap, trevliga stunder och fantastiska bilder! Och såklart tack till Lundhags för fantastiskt bra kläder till turskidor!

Hejdå från kycklingklubben!